Köpte ju Hemmets Jorunal Jul och Tradtion. Och där i fanns det en fin dikt av Karin Boye.  Ni vet hon skrev: 

 

1939 stod världskriget i dörren även i Sverige. Även om Sverige var neutralt så påverkades  livet väldigt mycket.

Med berdskap, ransonering och rädslan att kriget skulle komma till Sverige på riktigt. 

 

Jag är uppvuxen med historier om krigets påverkan fast jag är född 43 år krigets slut så var det något som berättades om i min familj från både mamma och pappas sida. Min farmor  var 14 år, 1939 och hon hade verkligen berättlsen gåva, farmor hade en bror som var polis i Vilhelmina och han blev inkallad till gränsen då fick en en annan broder som inte alls polis "vakta" polisstationen, turligen nog så höll sig Villhelminas invånare på lagens sida under denna tid.  

 

Men om vi går till min mammas sida så blir kriget ännu mer påtagligt. Min morfar var Österrikare (fast i efterhand var han tydligen tjeck, lite oklart)  med en rolig brytning, tyckte jag som barn.

 

Han hade stridit i kriget och jag minns att det vuxna pratade om att han hade krut i lugnorna och en kula i kroppen som det inte fick bort. Att han var krigsskadad. 

 

Jag minns att jag fått för mig som barn att krutet satt i hakan, för morfar haden en sån där grop i hakan som vissa män har.   Ja tyvärr var jag bara barnet när morfar dog, men hade jag fått chansen så hade jag frågat honom mera.  

 

Min favoritfilm är  filmen 1939   kanske inte så konstigt när jag tänker efter.  Min pappa berätta att musiken i ledmotivet var en av min favoriter som barn. 

 

Ja men detta är ju en Julblogg, så det jag skulle komma til var dikten av Karin Boye: 

 

 

 

Jul 1939

När julnatten tätnar
knarrar golv och dörr.
De döda sedan urtider
söker oss som förr.
De sitter i vårt hem
och minner oss omsider
att i de gamla tider
var julen först en fest för dem.

"Vi kommer inte med skrämsel,
vi kommer med tröst.
Vi såg er övergivenhet
en lång mörk höst.
Hur gott att vara fler.
Sitt kvar hos oss vid brasan.
Vi kände också fasan,
och vår förtvivlan var som er.

Vi stod med frusna munnar
i världens natt på post,
och rymdens stelnade brunnar
låg isblå av frost.
Vi kände dödens bett.
Och dödssnö låg vida.
Då viskade någon: Bida --
en morgonstjärna har jag sett.

Vi hörde.  Vi trodde.
Vi tände bloss i vår nöd.
Och vi stod upp till ljusfest
i mörker och död.
Ni säger: Dårars bloss!
Och om ni kan, så släck dem.
Men lyft dem hellre och räck dem
åt nya släkten ifrån oss!"
-- -- --

De tomma fimbulhimlarna
har kvävt allt skri.
Men andlöst lyssnar själarna,
de döda och vi.
I någon bortglömd vrå
av världen som förödes,
är det ett barn som födes,
ett löftesbarn på halm och strå.

---

Ur diktsamlingen "De sju dödssynderna".

Jag tycker dikten är rikitgt fin=)